fagersannagerd

Jag flyttade som sextonåring med familjen till Göteborg, eftersom far "sadlat om" och fått jobb på Arbetsförmedlingen. Meriter som bidrog till att han fick jobbet var bl. a. mångårig praktisk yrkeserfarenhet och  omfattande fackliga förtroendeuppdrag. Sådant duger inte längre, grundkravet idag för att ens komma i fråga, till en anställning som arbetsförmedlare är 120 högskolepoäng. Logiken i detta har jag svårt att ta till mig, då enligt min åsikt, tjänste-männen (och kvinnorna) även på dagens AF borde spegla arbetsmarknadens alla yrkeskategorier.
Jag började på Munkebäcksgymnasiet (som ligger mellan Härlanda och Björkekärr) hösten 1971.
En av "fördelarna" med detta läge, var att det i bostadsområdet en bit bort fanns ett "munkbageri". Man kunde för två kronor köpa en påse med åtta munkar, visserligen något sekunda, men fortfarande lika goda som de perfekta exemplaren.
Munk på göteborgska, var det som vi skaraborgare kallar cocosbollar. Ytterligare en kulturkrock, ovanpå den som min dialekt redan förorsakat. Men med tanke på hur gott munkarna smakade, var det smällar man kunde ta.
När vi på en semester i England passerade en liten by, Buckfastleigh, på vår väg till Dartmoor-heden, fick jag syn på en "riktig munk" i ett skyltfönster. Han var väl inte direkt typisk för brödraskapet, då han glad i hågen med dinglande ben, satt och frossade på en tårtbit.
Det motsägelsefulla i hela uppenbarelsen och associationen till munk á la Göteborg gjorde i alla fall att jag var tvungen att köpa honom.
Visst är han söt!


"Merry Monks" en av dom!