Historien om en tallrik
I början på nittiotalet beslutade Fagersanna IF att anorda ett reselotteri. Som start på försäljningen köpte alla styrelsemedlemmar var sin lott. Så maken kom hem med en, (vi köpte nog allt några till) men just den lott han hade köpt visade sig tillhöra de tjugo som det var slutlig dragning på. Efter försäljningsperiodens slut, skulle så högvinsterna fördelas. Ok, tänkte vi det blir i alla fall 500 men chans på 7500 kronor.
Dagen kom och till vår förvåning och glädje, visade det sig att vi faktiskt vunnit storslam!
Vi beslutade då att åka till Italien på charterresa för sol och bad, vilket våra barn inte alls var ledsna över.
Då slapp de åka bil till England i alla fall och fick dessutom flyga för första gången.
Det blev lägenhet i Rimini en vecka och extra ledigt från skolan i augusti som bonus. När vi ändå var så nära, krävde min far att vi skulle åka till Venedig på utflykt vilket han bekostade, allt för att undanröja alla eventuella undanflykter. "Gratis är ju alltid gott", så givetvis var vi lydiga och åkte snällt gondol i nämnda stad.
Jag ville se San Marino, men det ville inte maken och sonen. Fick dock med mig dottern på halvdagsturen dit upp, medan sonen tog sin pappa till sta'ns närmaste leksaksaffär, för att köpa turtles-gubbar.
Innan vi kom iväg på semestern hade jag också fått en slant av mormor för att köpa "något jag tyckte om".
Förutom alla mysiga små gränder och en vidunderlig utsikt från San Marino-klippan, fanns många små butiker mitt ibland alla "Systembolag" som bjöd på Amaretto. I en av dessa butiker hängde många fina keramikföremål och lockade ögat. Där hittade tallriken mig och efter viss tvekan, (var ganska dyr) köpte jag den ändå.
Väl hemma fick souveniren sin plats på väggen bredvid en av farbror Hans tavlor i vardagsrummet.
Flera år senare när huset brann, blev det mesta förstört så också tallriken, trodde jag.
Men när sonen till en av mina väninnor var nyfiken på hur det såg ut inuti ett hus som brunnit, hittade vi en sotig tingest sittande på väggen och när jag sedan diskade bort allt svart, var den helt oskadd.
Nu har den sin plats i köket i det nya huset som vi fick uppbyggt istället.
Souvenir från San Marino
Dagen kom och till vår förvåning och glädje, visade det sig att vi faktiskt vunnit storslam!
Vi beslutade då att åka till Italien på charterresa för sol och bad, vilket våra barn inte alls var ledsna över.
Då slapp de åka bil till England i alla fall och fick dessutom flyga för första gången.
Det blev lägenhet i Rimini en vecka och extra ledigt från skolan i augusti som bonus. När vi ändå var så nära, krävde min far att vi skulle åka till Venedig på utflykt vilket han bekostade, allt för att undanröja alla eventuella undanflykter. "Gratis är ju alltid gott", så givetvis var vi lydiga och åkte snällt gondol i nämnda stad.
Jag ville se San Marino, men det ville inte maken och sonen. Fick dock med mig dottern på halvdagsturen dit upp, medan sonen tog sin pappa till sta'ns närmaste leksaksaffär, för att köpa turtles-gubbar.
Innan vi kom iväg på semestern hade jag också fått en slant av mormor för att köpa "något jag tyckte om".
Förutom alla mysiga små gränder och en vidunderlig utsikt från San Marino-klippan, fanns många små butiker mitt ibland alla "Systembolag" som bjöd på Amaretto. I en av dessa butiker hängde många fina keramikföremål och lockade ögat. Där hittade tallriken mig och efter viss tvekan, (var ganska dyr) köpte jag den ändå.
Väl hemma fick souveniren sin plats på väggen bredvid en av farbror Hans tavlor i vardagsrummet.
Flera år senare när huset brann, blev det mesta förstört så också tallriken, trodde jag.
Men när sonen till en av mina väninnor var nyfiken på hur det såg ut inuti ett hus som brunnit, hittade vi en sotig tingest sittande på väggen och när jag sedan diskade bort allt svart, var den helt oskadd.
Nu har den sin plats i köket i det nya huset som vi fick uppbyggt istället.
Souvenir från San Marino
Kommentarer
Trackback
