fagersannagerd

Det har regnat en del inatt och på förmiddagen här i Altea, men framvid middagstid tittade solen fram. Detta trots att prognosen lovat regn, (ganska mycket också) hela dan. Maken har varit bekymrad över detta, eftersom det inte finns tak över våra sittplatser på fotbollen. Matchen Valencia-Athletico Bilbao startade klockan 20.00 och vi startade vår resa vid fyratiden. Det tog ungefär en och en halv timma att köra. Vi hade både karta och skrivna noter över hur vi skulle hitta dit.

Nu är det ju alltid så att i teorin verkar det hyfsat enkelt, men sen tillkommer verkligheten. Skylttexter som saknas eller inte syns så bra, mängden trafik och konstiga rondeller i mastodontformat, där man inte vet åt vilket håll man ska förvänta sig att det kommer bilar.

Inte för att vi körde fel direkt, utan vi hittade faktiskt en ännu enklare väg att ta sig till stadion, än både google maps instruktioner och turistbyråns markeringar på stadskartan.

Väl framme och i mycket god tid, fanns det parkeringsplatser precis utanför den port vi skulle gå in genom. Vi blev invinkade av en färgad kille och anvisad en ledig plats. När vi började prata med honom, visade det sig att han bott i Sverige i två år, väntande på asyl, men fick ingen så han fortsatte till Spanien och har sökt även här men väntade fortfarande, efter fyra år på legala papper. Han var ursprungligen från Nigeria. Han hade bott i Farsta, Gävle och Hofors under sin tid i Sverige och tyckte att det var bästa landet i Europa. (Sa han iallafall, men såg så glad ut samtidigt, att vi trodde honom.)

Vi tog en fika först och sen en tur runt hela stadion, innan vi gick in. Ganska högt satt vi, men mer än dubbelt så högt till, var det möjligt att sitta.

Många mål även i denna match, med facit i hand. Men fansen var inte helt nöjda med hemmalaget och började så smått vissla ut dom, men med ca fem minuter kvar kom kvitteringen till 2-2 och sen på övertid blev det 3-2 och ett dj...la liv på stadion. Det vill säga dom som inte gett upp och gått hem, som vår bänkgranne. Han sade några väl valda ord (jodå, såpass förstod jag) och gick därefter, då det återstod tio minuter.

Efter match var det inte direkt mindre med trafik och rondellerna var mer än mysko, nu även i mörker. Maken sa:  "Kommer vi levande ur det här så...." och det gjorde vi följdaktligen, eftersom jag sitter här och berättar om det. 

Engångs-regncaparna är fortfarande obegagnade, men bilen blev en aning våt under hemfärden.

 

Aj!, sa lyktstolpen, när en engelsman i huset backade lite illa. Det var morronens höjdpunkt!