fagersannagerd

Rapport från det nya utanförskapet……

Min situation är inte unik på något sätt och, det kanske är det mest skrämmande av hela saken. Det finns många som har råkat mycket värre ut än jag, men det är en klen tröst och gör ju inte saken bättre. Det finns alltid de som har det värre, men ska man nöja sig med det?

Den nya normen i vårt samhälle har under det senaste decenniet, utvecklats (eller förenklats om man så vill), till endast två kategorier människor.

Dom som räknas och har ett värde, samt de som inte räknas av olika anledningar. Gruppindelningen är inte cementerad på något vis, utan det är väldigt enkelt och lätt hänt att hamna i den senare kategorin. Det är med andra ord ett lotteri, där nitlotterna ökar lavinartat.

Riskfaktorer i sammanhanget är sjukdom, arbetslöshet och ålder.

”Uppfyller” man flera av ovanstående kriterier är sannolikheten för att dra fortsatta nitlotter, nästintill garanterad.

Några exempel:

Är du arbetssökande kan du inte vara sjuk, av den enkla anledningen att eventuell sjukskrivning, kan i efterhand ifrågasättas och du kan gå miste om rätten till din ersättning.

Ringer du och frågar hur reglerna fungerar angående ersättning vid arbetslöshet/ledighet och får fel information, är det ändå du som enskild, som får ta den ekonomiska smällen, när myndigheten beslutar att du gjort fel.

Vill du förbättra din situation i arbetssökeriprocessen är du endast hänvisad till godkända arbetsmarknadsåtgärder eller vanliga studier.

Vanliga studier i all ära, men har du passerat ”bäst före datum” d.v.s. 54 år kan du inte få studiemedel.

Då ska du ”koncentrera dig på att söka jobb”, som ganska ofta i kravprofilen efterfrågar viss utbildning, eller bara rakt upp och ner ett förutbestämt antal högskolepoäng. Relevanta studier för det specifika jobbet inte nödvändigtvis, bara mängden poäng vill man se.

Arbetsmarknadsåtgärder, ja vad ska man säga? ”Vuxendagis” är ett ganska snällt ord, men omställningsutbildningar värt namnet finns inte.

Ifrågasätter du systemet hos de styrande, skickas bara politisk propaganda med en ”klapp på huvudet” tillbaka.

(Enkel att avfärda, för du räknas ju egentligen inte, bara i statistiken)

Sen den ultimata förödmjukelsen (att se fram emot), placering i Fas 3 mot betalning, till den som åtar sig ett hopplöst fall.

Försöker du att ifrågasätta, bli lyssnad på, tagen på allvar, ”när det bara blir för mycket”, betraktas du som en gnällspik som inte klarar av att ta tag i sin egen? situation. För det är ju inget fel på systemet eller människosynen, bara obekvämt med en massa oförmögna och ”oföretagsamma” personer.

Eller är det………