fagersannagerd

Det fungerade såhär långt väldigt bra och sen får vi se vad mina framförda idéer leder till. Allting ska ju dras i högre instanser osv., men en försiktig optimism tillåter jag mig ändå att ha inför framtiden.

En reflektion i sammanhanget, varför blir man förvånad när man möts av respekt och tilltro och varför "taggar man upp" inför den här typen av samtal, ungefär som att det är väldigt viktigt att ha ett "försvarstal" att argumentera sin sak med. Eller att det över huvud taget skulle kännas nödvändigt att försvara sig.

Vet inte om Ni vare sig förstår eller hänger med på mitt resonemang, men kan dra en parallell till mitt förflutna som facklig förtroendeman: Vid ett (av många) chefsbyte, kallades det till samverkan med nya chefen och som vanligt var det med en klump i magen jag tog mig till sammankomsten, då jag var van vid labila förhållanden och personliga påhopp under mötena. En atmosfär av att chefen vet bäst, har alltid rätt och facket har aldrig något att komma med, så det är bara dumt att vi måste träffas.

Detta möte var dock fundamentalt annorlunda. Jag och mina fackliga kollegor gick därifrån, i ett positivt chocktillstånd, förvånade över att ha blivit behandlade som människor och värda att lyssna på. 

Vad jag vill ha sagt med detta är, att det går åt så otroligt mycket energi i onödan, bara av den enkla anledningen att misstro är den gängse attityden, i dagens samhälle.

Men efter ett besök hos min handledare med mer dokumentation, fortsatt förtroende angående mormors-projektet och en skön massage, finns det hopp om livet. Iallafall resten av veckan och kanske till och med lite längre än så.....

.....och fyra fräcka flygfän fick frukost imorse.